Prestationsångest och yoga

Yoga handlar olika mycket om den inre resan som det gör den yttre, kroppsliga resan. Det slog mig idag hur jag tänker på yoga som ett sätt att leva snarare än en fysisk träningsform numera. Inför blogginlägg som dem jag skriver här på Bally Balance så funderar jag ibland på vad jag kan tillföra er som läser. Prestationsångest.

Idag hade jag på mig hatten där jag först tänkte att ”jag kan ju inte bara skriva om mitt liv och hur jag lever utan måste ju prata om lite positioner och annat som hör hemma på en yogamatta”. Det jag egentligen sa var ju ”du måste visa upp att du är en värdig yogalärare som även kan göra positioner på mattan för att det är vad jag tror andra förväntar sig”.

Stannar upp. Vad är det jag ska bevisa och för vem?

Kanske ställs du också inför inre resonemang där du plötsligt befinner dig i ett läge, ett samtal, på en plats där du allra minst förväntade dig. För att du tror att någon annan förväntar sig det av dig.

För några år sedan gick livet på i den brummande takten andra dirigerade åt mig. Jag tror inte ens jag reflekterade över att jag gjorde massa saker som jag egentligen inte ville, eller snarare att jag befann mig i sammanhang utan att riktigt veta hur jag hamnat där och varför. Det kunde vara ett jobb, en fest, ett arbetsmöte – vad som. Men jag stannade heller aldrig riktigt upp och frågade mig själv vad jag ville. Jag kände bara ofta en gnagande känsla av att jag inte var riktigt nöjd och jag hade en önskan om att någon annan skulle tala om för mig vad meningen med livet var. Med mitt liv.

Yoga ger mig en möjlighet att stanna upp varje dag. Att utan krav, dömande eller förväntan skapa en möjlighet att ställa mig själv frågan om jag gillar de sammanhang som dagen som kommer erbjuder.

// Jenny